lördag 28 december 2013

Calle Rockbäck recenserar filmen Hundraåringen: Pangsuccé!

Jag har inte skrattat så mycket sedan mor fick brösten i vridmaskinen, som Allan Karlsson, själv skulle sagt. För så är det. 
I filmen Hundraåringen är det fullt ös i 112 minuter, med otaliga spektakulära explosioner. 
Det är alltid lurigt att stöpa om en boksuccé till en lyckad långfilm. Felix Herngren har till min förvåning lyckats över all förväntan. 
Om man läst boken, och det är vi över sex miljoner som gjort, bjuder filmen på mys, skratt och rejäla sprängsalvor. 
Stora delar av bokens galenskaper har Felix Herngren lyckats omvandla till filmduken. Bildsättningen av Allans otaliga äventyr är lysande. 
Har man däremot inte läst boken, kan det uppstå vissa problem. Helt enkelt att hänga med i filmens vilda tempo. För här går det undan. Skrattmusklerna får sig en omgång som heter duga.
Robert Gustafsson är lysande, både som ung och som hundraåringen. 
MC-gängets dårar känns äkta. 
Ivan Wiklander hakar på som hundraåringens kompis och ger järnet. 
Mia Skäringer spelar alltid sig själv. Inte helt gångbart. Det märks att hon inte är någon skådespelare som kan mejsla ut en rollkaraktär i en långfilm av den här kalibern. Ulla Skoog hade varit mer rätt i den rollen. 
Nåväl, det är endast en liten randanmärkning. 
Nej, det enda som egentligen stör mig är när president Harry S Truman, Reagan, Stalin eller Johan Rheborg som Tage Erlander, kommer in i bilden. 
Jag saknar porträttlikheten. 
Johan Rheborg som Tage Erlander blir till filmens enda flaxande kalkon. 
Hade det inte varit för den här skönhetsmissen, skulle jag gett filmen fem dynamitsalvor. Nu blir det ”bara” fyra. Och då är inte jag speciellt lättroad.
Bra nog så, för filmen blir ändå en pangsuccé. 
Vill ni skratta in det nya året? 
Gå då och se filmen. 
Film ska nämligen ses på bio. 
Skicka en kommentar