fredag 14 december 2012

Deppad

Jag är deppad i dag. Det är väldigt sällsynt. Nästan unikt, för jag går jämn som det schweiziska klockuret, ”Långa Ines”. Vi tickar alltid rätt. När jag var barn hette det, ”Tok-Frans, där” (mormor), i ungdomen, ”Ditt ljuvliga leende” (töserna), i medelåldern, ”Rolig alltid-tror han” (hustrun) och nu när jag är en gammal Gubbe, ”Tur far har sitt goda humör” (sönerna) samt barnbarnen som fyller på med, ”Farfar är galen”. Ja, ni förstår själva. Jag har inget att klaga på. Deppad kan man bli ändå. Djupet på deppet kan i värsta fall bli så illa, att man slänger sig framför ett tåg. Nej, jag skämtar inte. Det finns ett järnvägsställe i Sverige-avslöjar inte var för undvika köbildning-som är väldigt populärt.
Banverket, SJ, Trafikverket eller om det är Trav och Galopp Ronden som sköter järnvägen i Sverige, blir lika förvånad varje gång. ”Varför just där”, frågar man sig. Stället är världens känsligaste i Sverige för landets tågtrafik. Så fort ett depp har slängt sig framför ett tåg just vid denna ömma punkt, lamslås all tågtrafik i landet. Banverket, SJ, Trafikverket eller om det är Trav och Galopp Ronden som sköter vårt järnvägsnät mörkar alltid. Man skyller på signalfel, kabelfel eller något annat obegripligt fel som får järnvägsnätet att braka samman. Det är faktisk mer vanligt än ovanligt att ett depp ställer till det just på denna utvalda självmordsplats. Jodå, jag vet. Från en välplacerad källa, som vi journalister brukar uttrycka saken.
Varför är jag då deppad i dag, om än för en kort stund? Jag började dagen på Vårdcentralen. Tömdes på blod. Mer än vanligt. ”Gå hem och ät något med järn i”, fick jag till besked, ”Så återhämtar du dig snabbare”. Väl hemma ringde tandläkaren som vill tömma överkäken på tänder. Det blev en lång analys med en person som var svag pga järnbrist. Dessutom (1) med en punkterad rygg efter en grundlig behandling dagen innan. Dessutom (2) stela höfter efter en 30-årig lång kamp och sträng kyla spelar roll de senaste dagarna. Dessutom (3), nej, nu får det vara nog. Snart nog blev jag glad igen. Jag bjöds nämligen in till tomteverkstaden och fick vara med och slå in julklappar åt vuxna söner, svärdöttrar och barnbarn. Sedan gick jag glad i hågen in till Tomtefar själv och gav honom klapparna. ”Sätt på lite julmusik, din drul”, skrockade han, snöt sig i skägget och log. Livet är allt bra härligt. Trots allt. Skönt det.
Skicka en kommentar