onsdag 21 november 2012

När jag lurade döden-och väckte Sverige!

Jag sitter och tittar på bilden från Kvällsposten för 26 år sedan. Skägget och håret kolsvart. Långt. Jättelångt. En förtida taliban? Nej, det är jag. På bilden har jag ett jätteberg med beroendeframkallande mediciner framför mig. Sömn-och lugnande medel. Jag åt dom alla. Nu när jag sitter här, fylls rummet med Rolling Stones senaste, ”Doom and Gloom” (jämmer och elände). Jag var en läkemedelsmissbrukare. Jämmer och elände. Jag suckar tungt och minns tillbaka. Minns väl hur jag åkte dit på bensodiazepiner och morfin, starkt vanebildande. På den tiden skrev läkarna glatt ut hur mycket som helst, för det var så man gjorde. Bieffekterna tämligen okända. Jag fick medicinerna efter omfattande sjukdomar med svåra smärtor i kombination med ett antal stora operationer. Snart nog behövde jag mer och mer och mer OCH MER. Tills jag var en läkemedelsmissbrukare och blev mästare på att manipulera läkarkåren. En vacker sommardag 1986 beslutade jag i min dimma att, ”Nu fick det vara nog”. Jag slutade tvärt. Och döden stod och väntade på mig.
Först, gör inte om det jag gjorde. Aldrig någonsin, för det är absolut livsfarligt. Ett läkemedelsberoende måste trappas ner långsamt, helst under sjukhusvård. Jag klippte av direkt hemma i sängen. Det blev en resa på tio dagar som höll på skicka mig in i döden. Förfärligt. Enorma kramper, diarréer och uppkastningar. Dygnet runt. I ett kör. Först efter 20 dagar kunde jag sova "nästan" en hel natt. Egentligen är det märkligt att jag överlevde. Läkarna skakade på huvudet. Hemligheten att jag fortfarande lever heter Anna-Lena, min hustru. Utan hennes enorma insats, hade allt varit slut. Tack för att du fortfarande finns vid min sida. Efter ett halvt år, när allt lugnat ner sig och jag återvänt till livet, fortfarande skakig men fri från dessa helvetiska läkemedel, skrev jag om den hemska resan i Kvällsposten-se klippen. Jag lurade döden. Artikeln väckte enormt uppseende. Snart satt jag i TV och berättade om de farliga sömn-och lugnande medel som innehöll bensodiazepiner. Jag bjöds in och höll föredrag, både på läkarkonferenser och sammankomster anordnade av Socialstyrelsen. Jag gav plötsligt läkemedelsberoendet ett ansikte. En väckarklocka i Svea Rike. Nej, jag har aldrig fått något återfall. Jag är ren resten av mitt oändligt spännande liv. Och vid liv. Än så länge.
Orsaken till att jag beslutade skriva om min historia som läkemedelsmissbrukare heter Thomas Quick. Jag har läst Hannes Rådstams fantastiska bok och återkommer till den. Tack vare min bakgrund som ni just läst om, kan jag ge en förklaring till det oförklarliga; Varför en människa sätter i gång och ljuger sig samman till den seriemördare som han verkligen inte är.
Skicka en kommentar