måndag 20 augusti 2012

Ett grenverk i Lomma

Här står jag och kikar mellan grenverket på en lortig damm som kantas av en frodig trädvegetation. Jag ser också rikligt med bladvass. Det luktar en aning av sumpmark. Svagt men ändå stickande som en gammal strumpa. Det är besynnerligt. Normalt heter det att kyrkan ligger mitt i byn. I Lomma ligger kyrkan offside. Kommer man på motorvägen från Göteborg, så ser man landmärket, kyrkspiran. ”Nu är vi snart hemma”, tjoar vi glatt. I Lomma ligger i stället ett naturreservat nästan mitt i byn. Det är det som är så besynnerligt. Några kilometer bort larmar Lomma Beach med 10 000-tals badtokiga människor, för det är årets varmaste dag. Och här står jag och kikar mellan ett grenverk. Andra sidan vill jag inte bada i dammen och få en kallsup. Då är jag död inom tre minuter. Tror jag, för jag är alldeles ensam. Inte en kotte, för här växer mest pil. Det är också besynnerligt. Slättängsdammarna består av ca fyra stora dammar och ett antal mindre varianter. I en av de större dammarna finns det abborre, id, mört, ruda, sutare och gäddor upp till 12 kg. Där jag står kan man spana in fladdermöss. Trollfladdermusen. Unik. Inte nu, men senare, eller tidigare. Ja, ni förstår. Det känns rätt så spännande. Senare delen av 1800-talet var Lomma något av ett centrum för tillverkning av tegel i Sverige. Leran som man tog upp blev till djupa hålor. Miljöförstöring skulle vi sagt i dag. Inte då. Arbete åt folket. Jag tänker på hur många Folkets Hus som arbetarrörelsen byggt med tegel från Lomma. Numera är de förklarade som byggnadsminnen av länsstyrelsen. Besynnerlig tanke. Här står jag alltså och kikar mellan grenverket på just en sådan lerhåla som heter lertäkt på ett finare språk, och som själva livet fyllt med vatten, fisk, frodig grönska och ett rikt fågelliv. Min lortiga damm har varit med om att skriva historia. Och det är bara jag som bryr mig. Alla andra badar och stojar på Lomma Beach. Det är första gången i världshistorien som någon skrivit så vackert om Slättängsdammarna i Lomma (tack, Björn Ranelid).
Skicka en kommentar