söndag 19 februari 2012

Melodifestivalen klyver nationen

Så var det tid igen. Den svenska nationen klyvs åter på mitten. Ena hälften ÄLSKAR Melodifestivalen. Den andra hälften vill helst se att man ”lägger ner skiten”. Allt är således normalt.
Ett annat fenomen som är typiskt svenskt är det här. Försvinnande få säger sig titta på spektaklet i TV. I själva verket är det över 3 miljoner som följer det i dumburken. (texten fortsätter efter bilden)

Ordet dumburken myntades om TV på 1960-talet. Ytterst få sa sig titta på dåtidens kioskvältare i TV, Hylands Hörna. Kulturfolket skröt t o m med att man ”minsann inte ens ägde någon TV”.
Trots det var det ofta 5 miljoner som varje lördag följde Lennart Hyland.
I årets upplaga har vi hittills sett två starka kryddor som ökar förbränningen, nämligen Torsten Flinck och Björn Ranelid. Direkt från kulturen.
Ba-ba-dipp-a-dapp-do... (texten fortsätter efter bilden)

Att spika ett melodifestivalrace är ungefär som att skapa en kvällstidningen. Det handlar om mixen. Allt blandas till en spännande kompott. Gärna spetsat med en överraskning, typ Sean Banan, Flinck och Ranelid.
Förr i tiden var Melodifestivalen en slätstruken historia.
Jag ska aldrig glömma när Ingvar Wixell 1965 sjöng samtliga låtar. Till slut vann han över sig själv med rekordtradiga ”Annorstädes vals”. Det var en fesen anrättning som saknade ba-ba-dipp-a-dapp-do... (texten fortsätter efter bilden)

Det bjöds vi i stället på året efteråt. För då blev det både kors i karamellen, tjong i medaljongen och klang i kantarellen. ”Nygammal vals” med Lill Lindfors och Svante Thuresson. Oj, vad vi kved efter dåtidens mått mätt som vi numera över måttan klätt.
Fast det var ingenting mot svalorna som häckade i ”Sommaren som aldrig säger nej” med Malta 1973. Då blev folk förbannade på riktigt.
Nu är det 2012. Hysterin värre än någonsin. Melodifestivalen är ett lika smart koncept som kvällspressen. Fast mer framgångsrikt. Kvällspressen har tappat tonläget.
Ba-ba-dipp-a-dapp-do...

Skicka en kommentar