onsdag 26 oktober 2011

Carl F Jönsson piggade upp mitt liv

Det är tidig förmiddag. Onsdag. Regnigt. Mulet. Rostfärgade löv på Snibbens gräsmatta. Jag stannar för rött ljus på Malmövägen, är på väg hem till Lomma från Lund.
Jag har varit och fått behandling för mitt diskbråck. I går konstaterade också dr Olsson på Vårdcentralen i Lomma, att jag åter fått hjärtflimmer. Det är orsaken till min ständiga trötthet.
Tungt.
Just nu.
Då glider en stor röd/gul lastbil upp alldeles intill mig. Jag stirrar in i Carl F.
Tar fram min kamera och skjuter en bild rakt genom bilrutan-se vinjettbilden.
Carl F!?
Men Jönsson då.
Vart tog du vägen? (texten fortsätter efter bilden)

Alla vi som växte upp i Malmö under 1950-talet minns de bruna smala (196 cm) lastbilarna med texten Carl F Jönssons Åkeri på dörrarna. De trådsmala lastbilarna pilade fram och tillbaka genom staden. Det fanns inga trånga portöppningar eller bakgårdar som de inte klarade av.
Nu satt jag och stirrade in i Carl F på Malmövägen i Lund.
När jag kom hem tog jag mig en resa ut på Internet. Där fann jag svaret.
1969 plockades Jönsson bort. Kvar fanns Carl F. Färgen den bruna (suck) blev röd/gul.
Fortfarande drivs åkeriet framgångsrikt. Nu är det fjärde generation som sköter spakarna. Jo, han heter också Carl F Jönsson.
Tryggt att veta.
Någon som minns Lars Auto?
Ett annat åkeri med blåa och muskulösa lastbilar. De brummade fram genom staden. Moln med avgaser. Tjock svart rök. Lars Auto finns inte mer.
Konkurs.
Carl F Jönsson, däremot, rullar än. (texten fortsätter efter bilden)

Modell 1939 som den såg ut fram till 1969.
Det var så här vi minns den.
Varför älskar man en gammal lastbil? 
Skicka en kommentar