lördag 20 augusti 2011

Maribo-där hygger man sig om man är döende

Det finns två tre skäl till att åka till domkirkebyen Maribo på Lolland-Falster.
1. Klosterkyrkan med delar kvar från 1400-talet. Kultur för svenska resenärer. Så fort svenskan lämnar landets gränser, flyger fan i han/hon. Minsta lilla ruin ska skärskådas. Kyrktak inspekteras. Jag blir bara trött. Och får ont i huvudet.
2. Prästen och motståndsmannen Kaj Munk föddes i byen 1898. Han mördades av Gestapo 1944. Frid över denna urkraft som vågade stå upp mot nazismen.
3. Jag åkte dit för att läska strupen med Danmarks billigaste öl, Maribo.


Jakten efter det goda ölet ”Den Blå”, skulle visa sig bli till en märklig upplevelse.
På det storslagna hotellet fanns det inte. Det blev till att ge sig ut i byen. I stället för en ölpump, landade jag i affären ”Morfars Minne”. Här kunde skådas förslag till uppdukning av begravningsmiddagen efter morfars bortgång.
Är man då farfar, fladdrar man lite extra med blicken. Det infinner sig en knottrig ruelse.

Snart insåg jag att det fanns ingenting i byen. Inte ens ett litet mysigt inrökt och inkrökt krypin, där man kunde hygge sig med smörrebröd och "en lille en".
Däremot tomma affärslokaler. Ingen ölpump men drösvis med lokaler att hyra eller köpa. Dessutom alldeles tomt på folk. Var alla döda? Maribo är alltså ett ställa att hygge sig i om man är döende.

Till slut fastnade jag för en rolig fönsterreklam. Något kul måste man ändå få ha. Skylten Pitten. Skratt. Skratt.
I jakten på en ölpump med skummande Maribo, gick emellertid vidare. Det slutade med rena rama Pang i Bygget med John Cleese. Fast i verkligheten.
Livet soppades till på ett högst besynnerligt vis. Om detta ska jag berätta om en annan gång, så håll utkik.
Det finns mer än Pitten att skratta åt i Maribo.
Och sucka över.


Skicka en kommentar