söndag 22 maj 2011

Min mammas dödskamp i 881 dagar

Det borde inte vara möjligt. Även en vältränad 18-åring hade strykt med. För precis i dag har min mamma kämpat mot döden i 881 dagar eller två år och fem månader.
Hon har, i tur och ordning, drabbats av:
Hjärtsvikt av värsta sort. Vid grav hjärtsvikt pumpar hjärtat endast 22 procent. Min mors hjärta pumpar UNDER 15 procent.
Ett antal stroke.
Fall som medfört allvarliga skador och armbrott.
Diverse infektioner.
Massiv hjärtinfarkt.
-Vi fattar ingenting. Det borde vara omöjligt att överleva, säger läkarna till mig.
Hon är över 90 år gammal. Och har aldrig tränat en dag i hela sitt liv. Levt som folk gör mest. Nej, inte riktigt. Ofta 200 knyck i kurvorna. Och varit en fena på att lira piano.

Vi anhöriga har i princip varje sekund, minut, timmar som blivit till dagar, månader och år, väntat på vandringen till de sälla jaktmarkerna.
I dag är hon i stort sett skinn och ben, lever mest på morfin.
Palliativ vård, kallas det för. Vård i livets slutskede.
Den senaste veckan har hon fått i sig en tesked hallonkräm, en matsked gröt och några droppar yoghurt, men lever gör hon. Hennes törst efter vatten är obeskrivlig.
Svälja går knappt, för andningen, trots syrgas, är minimal.
Vi upplever en makalös och ofattbar strid mot döden. Maktlösa. Grymt. Hjärtslitande.
Vi anhöriga slutade gråta för 800 dagar sedan.
Min mamma andas fortfarande.
Efter 881 dagar.
Sängbunden.
I stort sett blind.
Jag brukar säga, att katten har nio liv.
Min mor har gett 12 liv ett ansikte.
Liemannen har blivit arbetslös.
Ännu så länge, är kanske bäst att tillägga.
Skicka en kommentar