lördag 11 december 2010

Journalistiska läckor är alla makthavares mardröm


Det är en högst märklig uppvisning svenska journalister visar WikiLeaks dunderscoop. Alldeles för stor del av journalistkåren är illa berörda. Andra sidan finns det makthavare som tycker det är viktigt för demokratin. Senast i morse i TV 4 satt f d superdiplomaten Hans Blix och uttalade sitt gillande över avslöjandena. Det borde vara tvärtom, men han är f d.
För är det något som makthavare ogillar så är det läckor i rustningen. Det märks nu också. WikiLeaks ska krossas.

Utan läckor är vi journalister noll. För att knäcka riktigt stora nyheter är vi beroende av läckor. Ta bara Watergate. Utan "Deep Throat" som visade sig vara FBI-agenten Mark Felt (vinjetten), hade aldrig reportrarna Carl Bernstein och Bob Woodward kunnat fälla 24-taggaren, USA:s president Richard Nixon. Här kan vi tala om en läcka.
På den tiden följde jag hela upprullningen, så gott det nu gick utan Internet. Det var inte helt lätt. Även på den tiden visade svenska journalister besserwisserattityd. Watergate behandlades rätt länge i notisform.
Jag skulle skriva en artikel om storyn. Den enda bilden som fanns var den här ovanför.
Vad göra?
Jag skrev till de båda reportrarna på Washington Post.

Till min stora förvåning fick jag svar, se ovan:

”Tack för ditt vänliga och uppmuntrande brev. Vi är ledsna, men vi har inte något fotografi att skicka dig. Förhoppningsvis kan detta brev uppfylla det du begär.
Med vänliga hälsningar
Carl Bernstein
Bob Woodward”


Snacka om att jag blev stolt. Jag fick reportrarnas autografer. Jag var mer än nöjd. Och som sagt var förvånad. Lilla obetydliga jag, fick svar från mina hjältar.
Då hade man ännu inte nått sitt mål. Snart nog hängde Bernstein/Woodward dåtidens WikiLeaks runt presidentens hals. Det var helt fantastiskt. Mannen var alltså en skurk.
Alla ville vi bli undersökande reportrar. I dag finns det bara Josefssons kvar...

FOTNOT: På den tiden kallade jag mig för mitt dopnamn, Carl-Axel, när jag ville vara fin.
Skicka en kommentar