lördag 21 augusti 2010

Trumvirvel i Lomma: ”Hon talar bättre än Mona Sahlin!”

I veckan klev jag ur min kammare och tittade på valrörelsen i byn. Jag fann den på Amfiteatern bland de gröna centerkullarna, fast nu med röd inramning.
Bland ballonger, saft, lotter och korvgrillning, talade Lisa Bäck. Efter valet blir hon det nya oppositionsrådet som ska stångas mot den överväldiga borgerliga majoriteten i Lomma. Det kommer att stå mer än 0-10 redan i starten.
Och så spelade ”Kamraterna”.
Stilenligt.

Jag smög omkring för att lyssna av stämningen. I den svaga sommarvinden fångar jag upp viskande röster:
”Hon talar bättre än Mona Sahlin!”
Jag anar också att i matchen mot det privata vårdbolaget, Carema, har jag fått en kompis i Lisa Bäck. Jag noterar det vördsamt.
Det slår mig plötsligt varför jag ofta känner mig hemma bland människor som byggde det svenska folkhemmet.

Titta på bilden här ovanför. Ni skådar rakt in i mina rötter. Min morfar hade elva syskon. De var alla musikaliska. Utan pardon fick pojkarna börja jobba i skogen redan som barn.
Det var ett ruggigt tungt slit med fogsvansen och barkjärnet. På vintern frös byxorna nästan fast i huden. Moster brukade ställa Martins (längst till vänster på bilden) djupfrysta blåbyxor rakt upp och ner vid vedspisen som gick röd.
Veden billig. Bolaget bjöd. Bara man fällde, kvistade och kapade, körde hem, och klöv, så var den gratis.

Det tog sin tid innan byxorna föll samman i en hög. Bara rakt ner, plums, i den lilla askhögen som alltid bildades under spisen.
Morbror Martin satt stillsam och rökte sin pipa, stoppad med Kalmar Nyckel. På sig hade han torra långa blåa yllekalsonger som värmde hans blåfrusna ben.
-Hårt i dag, sa jag och sniffade in den ljuvliga doften av kåda och skog som Martin alltid utsöndrade.
-Jo, jo, skrockade han. Värre har det varit. HA-HA!
Han skrattade alltid så: HA-HA, liksom stötvis.
HÖGT.
Ni förstår varför jag känner mig hemma i miljön.
Moderaterna ett arbetarparti?
Då är jag Snoddas.

Skicka en kommentar